Jag önskar att Sierra Nevada Pale Ale var den perfekta ölen till Spagetti med Pesto (Spagetti med Pesto till Duvel)

Alla som har sett etiketten på Sierra Nevada Pale Ale-flaska och en hemgjord pesto, lagad på färsk basilika, förstår nog vad jag menar. Färgen, ljus nästan flouriserande grön, som i vanliga fall symoliserar saker man inte bör stoppa i munnen (gräshoppa, algblomningsalger, kawasaki-motorcyklar...) symboliserar i de här fallen något gott och bra, som man bör smaka på. Jag önskar att jag någon gång får chansen att servera en tallrik spagetti med pesto till en Sierra Nevada Pale Ale. Sierra Nevada Pale Ale är en öl som förtjänar en speciell plats i alla ölälskares hjärta eftersom den symboliserar startskottet för den nya amerikanska microbryggerikulturen, som inneburit så mycket gott att det, i betydelse, nästan kan jämföras med när tjeckerna började brygga pilsner, och tagit upp USA från en ohotad sistaplats till en (omdiskuterad?) förstaplats på den internationella ölscenen. Men till min pesto kommer den aldrig serveras. Pesto har nämligen en "perfect match", en annan mycket speciell öl, Duvel.

Duvel är så ovanlig och speciell att den omges av ryktesspridning och mytbildningar bland oss öl-nördar. Bara en sådan sak som att ett bryggeri, år 1923, låter döpa sin öl till Duvel (=Jävul) i djupt katolska Flandern är en ämne värt att diskuteras i timmar. Duvel är en ljus ale, nästan som en överjäst pilsner. Smakmässigt är den kryddig och torr, nästan stark, med en påtaglig päronton. Den är så kraftigt nedjäst att den praktiskt taget helt saknar smakbidrag från malten. Den höga alkoholhalten och den kraftiga kolsyran, och även färgen, faktiskt, gör att tankarna lätt glider in på champagne. Ryktet säger att bryggeriet, Moortgat, kände av den hårda konkurrensen från pilsnern och bestämde sig för att göra något åt saken. De anställde en ung nästan geniförklarad man, som disputerat i flaskkonditionering av öl på någon av Europas finare bryggerihögskolor, och gav honom fria händer. Duvel som ursprungligen var en mörk öl (vilket, om man tänker på namnet, låter sannolikt även om det är osäkert om det är sant) blev snabbt en ljus öl. Ursprungligen mältade bryggeriet sin egen specialmalt, bara för ändamålet, men har idag lagt ut den verksamheten på underleverantörer. Duvel jäses dessutom med två olika jästsorter i en rad olika temperatursteg. Ryktet förtäljer även att den första jästen är en, isolerad, jäststam av ursprungligen sex olika jäststammar som hittades i en Scottish Ale. Den andra jästsorten, som tillsätts till flaskan tillsammans med ojäst vört efter att ölet har blivit filtrerat och buteljerat, skall vara en lagerjäst, d.v.s en underjäst. Att dela upp jäsningen på två olika jäster är sannolikt ett sätt att åstadkomma en kraftig kolsyrehalt i ett så alkoholstarkt öl, vilket annars torde vara svårt på något annat sätt än artificiellt Resultatet är, som sagt, en mycket speciell öl som har många efterföljare som, är bra öl men, aldrig når riktigt ända upp till originalet.

Pesto är en mycket kryddstark pastasås som innehåller mycket fett från olivolja, pinjenötter och parmesanost, som i princip torde vara omöjlig att kombinera men någon typ av kulturdryck. Fettet och styrkan antyder att man skall titta på en alkoholstark och kraftigt kolsyrad öl. Vitlöken i såsen är dock vanligtvis så påtaglig att den torde ta död på alla andra smaker i måltiden. Innan man visste bättre skulle man kanske lurats att säga att det är omöjligt att hitta en bra öl till den här maten, ”Ta den billigaste, ta en Harboe”. Men det var innan man testade Duvel.

Pesto

0.5 – 1 dl Pinjenötter (eller 1 – 1.5 dl valnötter)

1 – 2 Vitlölsklyftor

c:a 50g Parmesanost

1 – 2 Basilikaplantor (eller 1 – 2 paket fryst basilika)

Olivolja

Salt

Peppar

Jag har inget exakt recept. Jag brukar smälla ihop den här maträtten efter tyck och smak och den blir aldrig lika, men alltid god. Traditionellt skall pesto tillredas i mortel. Jag kör med mixer. Släng ner nötterna i mixern tillsammans med vitlöken och parmesanosten och finfördela till en pasta. Om du använder fryst basilika kan du föra över innehållet i mixern till serveringsskålen och blanda i resten av ingredienserna med slev. Den färska basilikan, däremot, kastas ner i mixern. Ofta brukar mixrar ha svårt att finfördela stammarna från basilikaplantorna. Häll ner oljan medan mixern är igång, i en smal stråle tills den rätta konsistensen erhålls. Salta och peppa efter behag.

Servera till nykokt tagliatelle och en kall Duvel.

I inlägget diskuterades

1525 Sierra Nevada Pale Ale (22.50kr)

1654 Duvel (22.30kr)

Öl som bryggs i mars och dricks i september (Nyheter med säljstart 2007-09-01)

Nu har Oktoberfestölet börjat droppa in på Systembolagets hyllor. Jag minns en tid då varje bryggeri med självaktning skulle ha ett eget Oktoberfestöl, vanligtvis bara färgade varianter av sin storsäljare med ny etikett. Jag tycker mig kunna skönja att de värsta lågvattenmärkena har försvunnit från utbudet även om jag är säker på att även vissa av månadens nyheter skulle kunna sorteras in i denna kategori av en inte allt för kritisk domarkår.

Varför finns det då särskilt Oktoberfestöl? För att det finns oktoberfester, så klart, men varför finns det oktoberfester? Jag har hört många förklaringar till detta, bland annat en historia om någon tysk prins som gifter sig i oktober och förmår de lokala bryggarna att tillverka ett speciellt gott bröllopsöl. Bröllopet högtidlighålls varje år med en oktoberfest och då dricker man, naturligtvis, det speciellt goda bröllopsölet. Det är säkert sant, men min förklaring är lite mindre romantisk. Bryggning är en känslig process, i synnerhet med avseende på infektioner men även med avseende på temperaturer i de olika tillverkningsstegen, särskilt under jäsningen. Innan det fanns tillgång till effektiva kylsystem var man helt hänvisad till naturen. Ölets smak och kvalitet varierade med årstiderna och under årets varma månader (april – augusti) bryggde man inte alls. För att försäkra sig om att ha en försäljning även under den period när man inte bryggde såg man till att ha fulla tankar i slutet av mars. För att ölet skulle hålla sig hela sommaren var man tvungen att brygga ett kraftigare öl med högre alkoholhalt (ett Märtzenbier, kort och gott). När hösten kommer och det är dags för bryggstart måste tankarna tömmas för att göra plats för det nya ölet. Det finns knappast ett bättre sätt att tömma en tank med öl än att ordna en ordentlig fest (en Oktoberfest). Vid det här laget har ölet legat på fat och mognat i fem månader. Dessutom borde den högre alkoholhalten bidra till högre smakupplevelse, det vill säga helt klart ett öl som inte skäms för sig någonstans, inte ens på ett kungligt bröllop. Lite tillspetsat skulle man alltså kunna säga att ett Oktoberfestöl är ett öl som bryggs i mars och dricks i september. Jag tror inget av ölen på Systembolagets lista över nyheter i september lever upp till det, inte helt och hållet.

Bland oktoberfestnyheterna kan man notera en särskilt rolig detalj - Stallhagen Oktoberfestbier. Kanske inte för första gången någonsin, men åtminstone första gången jag noterar det, säljer Systembolaget öl från ett finskt, OK då Åländskt, mikrobryggeri.

Även övriga septembernyheter är mycket intressanta. Traquair 900, från tillverkarna av Traquair House Ale, är namngett för att högtidlighålla 900-årsjubileet av Skottlands äldsta bebodda hus - Traquair House. Huset, tillika bryggeriet, har en historia som måste älskas av och väcka avund hos alla hembryggare. Detta är något jag måste komma tillbaka till i ett annat inlägg. Unibroue 16 är en stark belgisk ale från kanadensiska Unibroue som även tidigare haft produkter på Systembolaget. Särskilt intressant är deras val av namn på sina produkter. Även namnet på bryggeriet är en lek med ord – Unibrow (uttalas på samma sätt som Unibroue) är det amerikanska smeknamnet på en person vars ögonbryn växt ihop över näsroten till ett enda långt ögonbryn. Även Innis & Gunn Island Cask har funnits på hyllorna tidigare. Det är en mycket speciell, ekfatslagrad öl som jag känner att jag måste komma tilbaka till. Då i sällskap med mat.

Oktoberfestnyheter

11234 Erdinger Weissbräu Oktoberfest (19.90kr)

11224 Hofbräu Oktoberfestbier (17.90kr)

11264 Kaltenberg Oktoberfest (15.40kr)

11223 Löwenbräu Oktoberfestbier (18.00kr)

11265 Paulaner Oktoberfest Bier (18.50kr)

11253 Samuel Adams Octoberfest (14.30kr)

11289 Slottskällans Oktoberfest (20.50kr)

11299 Spaten Oktoberfestbier (18.50kr)

11269 Stallhagen Oktoberfestbier (17.50kr)

Övriga nyheter

11613 Black Jack Porter (22.70kr)

11610 Brewer's Choice Honey Porter (20.80kr)

11633 Innis & Gunn Island Cask (24.90kr)

11640 Traquair 900 (34.90kr)

11683 Unibroue 16 (69.80kr)

För att få göra det man själv vill ibland, måste man göra som andra vill ofta (Portvinsmarinerad Lammstek med Portvinssås)

Öl är gott, därför vill man dricka öl ofta. Tyvärr finns det också en mängd anledningar till att inte dricka öl så ofta. Till exempel bör man inte köra bil efter man har druckit en öl eller två, och bil vill man ju köra, i alla fall ibland. Det är också ganska vanligt att ens omgivning kan ha åsikter om ens dryckesvanor om man dricker öl alldeles för ofta. Det är faktiskt till och med vanligare att omgivningen har åsikter om andras dryckesvanor än om sina egna. För att försäkra sig om att det är OK att ta en öl ibland måste man, helt enkelt, se till att man gjort sig förtjänt av det. Kort sagt:

För att få göra det man själv vill ibland, måste man göra som andra vill ofta

Ett lätt sätt att göra sig förtjänt av en öl kan vara att laga en god middag. För, som alla vet vid det här laget, är öl den allra bästa måltidsdrycken.

Idag är det fredag, så idag ger jag er receptet på en lite festligare måltid – Portvinsmarinerad Lammstek med Portvinssås. Jag har länge experimenterat med öl istället för vin till den här rätten. Beskan, som gör ölen till en utmärkt måltidsdryck, gör såsen direkt oangenäm. Därför använder jag mig numer av vin, i det här fallet Portvin. Portvinet bidrar med en påtaglig sötma som gör att marinaden och såsen passar särskilt bra till smakrikt kött, som t.ex lamm eller vilt. Om du har en flaska portvin i skåpet tag den. Annars, köp den billigaste Tawny:n du hittar på systemet och tänk på att drygt halva flaskan kommer gå åt.

Lägg köttet i marinad senast dagen innan det skall tillagas.

Portvinssås

2 charlottenlökar

1 liten morot

1 palsternacka

3 dl Portvin

Oxfond

Smör

Hacka, riv eller skiva charlottenlöken, moroten och palsternackan fint och fräs i rikligt med smör i en traktörpanna, stekpanna eller vid kastrull. Häll ner portvinet och 1,5-2 msk Oxfond (motsvarande en buljongtärning). Reducera tills c:a hälften av volymen återstår. Sila blandningen genom en nätsil. Smaka av.

När köttet är klart, tillsätts vätskan som finns kvar i den ugnsfasta formen inklusive kryddkvistar och vitlöksklyftor, samt vätskan som finns i aluminiumfolien, till såsen och koka upp igen. Tillsätt c:a 50g smör och låt koka i några minuter. Salta och peppra efter behag innan servering.

Portvinsmarinerad Lammstek

Lammstek c:a 800g

2 vitlöksklyftor

0.5 dl Olivolja

1.5 dl Portvin

1 tsk salt

Ett par kvistar färska örtkryddor (Timjan och Rosmarin)

Om steken är försedd med nät, behåll detta ända till serveringen. Krossa vitlöksklyftorna med sidan av knivbladet och lägg dessa i en fryspåse av plast (använd dubbla plastpåsar, i synnerhet om köttet har ben). Häll ner övriga ingredienser och lägg ner köttet och knyt ihop.

Låt ligga i kylen över natten. Vänd på påsen ibland.

Ställ ugnen på 170°C, lägg köttet i en ugnsfast form och häll påsens innehåll över det. Stek tills köttet är 70°C i mitten (använd köttermometer). Det brukar ta c:a 1 timme och 20 minuter. Rulla in köttet i aluminiumfolie och låt det ligga i c:a 30 minuter, avlägsna nätet och skär i centimetertjocka skivor, servera.

Serveras med fördel till Potatisgratäng och en enkel sallad. Till rätten dricks Brown Ale. Faktum är att jag alldeles nyligen fick chansen att testa öl mot vin till just den här maträtten. Min flickvän som föredrog vin öppnade en flaska kraftfullt rött Alentejovin (för c:a € 11). Genom att först ta en matbit i munnen och sedan fylla på med dryck försökte jag avgöra vilken av dryckerna som var bäst, hennes vin eller min Brown Ale. Jag behöver knappt säga det, va? Där vinet helt kvävde smaken på maträtten, bubblade ölet runt, lyfte upp och tog ner, förhöjde och jämnade ut till en oslagbar smaksensation.

Idag finns tre fullvärdiga Brown Ale på Systembolaget, Brooklyn Brown Ale, från tillverkarna av utsökta Brooklyn Lager, Carlsberg-bryggeriets prestigesattning, Jacobsen Brown Ale, och klassikern Newcastle Brown Ale.

Brown Ale

1512 Brooklyn Brown Ale (16.90kr)

1501 Jacobsen Brown Ale (18.50kr)

1538 Newcastle Brown Ale (13.90kr)

Nyheter på Systembolaget i Augusti

Jag har upptäckt att min text blir styltig och svårläst när jag, inom parentes, inkluderar namn och varunummer på de öl jag rekommenderar. I fortsättningen kommer jag därför inkludera detta i underrubriken i slutet av texten. Kom gärna med kommentarer om ni tycker att det är bättre eller sämre.

Ibland får man för sig att Systembolaget vill oss väl och ibland får man för sig, det rakt motsatta, att de vill oss illa. Folk som är mycket äldre än jag och fortfarande har perioden när Systembolaget bara sålde öl med max 4,5 vikt% alkohol i färskt minne borde rimligtvis återfinnas i den senare kategorin. Idag upplever man ju den perioden som så underhållande att man blir tårögd. Folk som har julen 2006 i färskt minne å andra sidan finns nog i den första kategorin. Man hade fått en förnimmelse om vad som komma skulle redan under sommaren, när någon inköpsansvarig på Systembolaget tog in 4-5 olika spontanjästa öl. Även hösten bjöd på diverse uppseendeväckande tillfälliga nyheter. Men julen var helt crazy. Jag minns inte exakt, men jag har för mig att man kunde räkna till nästan 20 olika tillfälliga belgare i nästan alla priskategorier. Jag var tvungen att ta två vändor till systembolaget för att få med mig allt hem (jag hade i och för sig min son, Oscar, i ett hölster på vänster höft, måste tilläggas). Någon på Systembolaget ville oss väl den julen. Kanske råkade de, i någon form av ålderskvotering, anställa en något rund, vitskäggig, trevlig, äldre man i röd toppluva som inköpschef för ölavdelningen?

Årets Augustinyheter låter inte skämmas för sig. Tre amerikaner, två belgare och, hör och häpna, två italienare. De sistnämnda är så ovanligt och lustigt att det nästan är värt att hänga på låset för att få tag på. Panil brygger belgisk öl i Parma. Även om Italien har en oefterhärmligt bra matkultur har deras öl länge varit ett skämt och det är på tiden att de får lite riktig öl i det landet. Jag har själv aldrig fått chansen att smaka på Panils produkter. Panil Barriquee är ett mörkt öl, jäst i tre steg, varav 90 dagar på ekfat vilket borde bidra med en viss syrlighet/oxidation. Panil Enhanced är något så ovanligt som ett ljust öl som jästs med en vitvinsjäst, som traditionell används för mousserande viner. Panil Enhanced, som skall passa särskilt bra till mat, är inte flaskfermenterad med avsikt att i möjligaste mån efterlikna vinhantering. Köp minst en av båda om du får chansen.

De båda belgarna har något avskräckande priser. Man brukar dock aldrig bli besviken men de kanske ändå är för entusiasterna. Gouden Carolus har funnits på hyllorna tidigare, kanske i julas. Jag tog inte chansen att smaka på den då och jag kommer inte göra det nu heller. Jag skulle vilja, men jag kommer inte...

När man hittar amerikaner på hyllan bakom lådorna med Ljus Lager skall man skall alltid ta chansen att bunkra upp. Man blir aldrig besviken på amerikanska microbryggerier. Old Stock Ale har funnits på hyllorna tidigare. Då gjorde jag misstaget att bara köpa en. Något som jag däremot inte ångrar är att jag delade på den med en vän, i varsitt tulpanglas. Belgoinspirerade Local 1 är en sympatiskt prissatt flaskfermenterad Sassion, från underbara Brooklyn Breweries, som det inte finns någon anledning att inte köpa många av. Sawtooth Ale från Left Hand Brewing Co försvinner, sorgligt nog, nästan i mängden. Ironiskt nog är det faktiskt så att den bästa brittiska ölen, idag, kommer från amerikanska microbryggerier. Sawtooth Ale är inget undantag. Kryddad med bland annat US Goldings, Fuggle och Cascade är det en Extra Special Bitter (ESB) som inte kommer göra någon anglofil besviken.

Även en svensk öl, Oppigårds Slåtteröl, har letat sig in på listan över nyheter. Det är en bra öl – brittiskinspirerad välhumlad ale. Men vad gör den på listan över nyheter?

Italienare

1673 Panil Barriquee (79.90kr)

11670 Panil Enhanced (114.00kr)

Belgare

11657 Deus Brut des Flandres Cuvée Prestige (213.10kr)

11658 Gouden Carolus Cuvée van de Keizer (106.00kr)

Amerikaner

11656 Brooklyn Local (89.00kr)

11682 Old Stock Ale 2007 (44.10kr)

11690 Sawtooth Ale (22.80kr)

Svensk

1404 Oppigårds Slåtteröl (19.90kr)

I wear Black on the outside, 'Cause Black is how I feel on the inside (Stenlås Svarta Pasta med Bläckfisksås till Stout)

Jag var inne på det här spåret tidigare, när jag försökt förklara att färgen är en ganska dålig parameter att använda sig av när man skall bedöma om ett öl. I det här fallet måste jag dock ge efter. Till den här maträtten serveras Stout. I princip skulle jag, av samma anledning, kunna föreslå Svart Lager (till exempel 1683 Heaven, som kanske är det svagaste kortet från, i övrigt, smått fantastiska Jämtlands bryggeri, 1535 Samuel Adams Black Lager eller 1632 Staropramen Dark), en Dunkel Weissbier (1542 Erdinger Weissbier Dunkel) eller rent av Coca-Cola, för den delen, men det gör jag alltså INTE. Till den här maträtten serveras Stout. Läs vidare så kommer ni förstå varför.

Antigen väljer ni en vanlig Stout (1260 Guinness, 1561 Guinness Extra Stout eller en 1498 Murphy's Irish Stout) och serverar det i ett stort glas, och får en lite mer rustik framtoning på middagen, eller så serverar ni en Imperial Stout (1636 Nils Oscar Imperial Stout, 1355 Slottskällans Imperial Stout eller om ni råkar hitta någon kvarglömd 11646 Old Rasputin Russian Imperial Stout) i ett vinglas på en finare tillställning. Undvik möjligtvis Chocolate-, Oatmeal- och Cream Stout, som också är bra öl men, vars specialkaraktärer gör den mycket mer lämpliga till andra maträtter än just den här.

Stenlås Svarta Pasta med Bläckfisksås (2 port.)

Smör (inte margarin)

1-2 Vitlölsklyftor

1 Gul lök (eller motsvarande mängd charlottenlök)

1 Chilifrukt

3-4 dl Kalamataoliver (Inlagda svarta oliver med kärnor)

2 msk Kapris

2 Burkar Bläckfisk i Bläck (finns i närheten av tonfiskburkarna i vanliga ICA-butiker)

Rivet skal av en citron

Salt och Peppar

Svart Pasta

Sätt på pastavatten och koka pastan efter anvisningarna på förpackningen. Mosa vitlöksklyftorna med sidan av knivbladet, hacka löken fint, dela och kärna ur chilin. Obs. använd inte vitlökspressen, se till hålla vitlöksklyftorna och chilin så intakt som möjligt. Stek vitlöken i rikligt med smör tills den börjar dofta, släng ner löken och chilifrukten. Kärna ur och hacka oliverna, vanligtvis går detta lite lättare om man trycker till oliverna med sidan av knivbladet i stil med vitlöksklyftorna. Hacka även kaprisen och släng ner det i pannan tillsammans med oliverna. Fräs i någon minut och tillsätt därefter innehållet i bläckfiskburkarna. Blandningen skall vara som en sås. Om blandningen är för torr tillsätts mer smör. Se till att det kokar, koka i tre minuter men inte mycket mer än så. Pilla ur vitlöksbitarna och chilin. Smaka av med salt och peppar. Häll såsen uppepå den svarta pastan och drissla över rivet citronskal. Sätt på dig det lilla svarta fodralet eller fracken, om du är kille, och servera maten med en stout... möjligtvis nynnandes på refrängen till Smiths-låten Unlovable:

I wear Black on the outside
'Cause Black is how I feel on the inside

And if I seem a little strange
Well, that's because I am

But I know that you would like me
If only you could see me
If only you could meet me

Öl/Vin - Anglosaxer/Normander

Så länge människan har haft sin nuvarande intelligens, de senaste 200 000 åren ungefär, har vi haft förståelse om hur man förjäser socker till alkohol. Det troliga att vi också gjort just det, med målsättning att berusa oss. Så länge människan varit människa har hon känt ett behov att berusa sig med hjälp av kemiska substanser. Beteendet är detsamma i alla kulturer på alla kontinenter. Vissa hävdar att även intelligenta djur som t.ex elefanter gärna medvetet berusar sig genom att lukta rätt på jäst alkoholhaltig frukt som den äter.

Ölbryggning är en ganska komplicerad process, i alla fall om man jämför med vinberedning. Vinjästsvampen finns naturligt på druvornas skal. Det enda man behöver göra är att krossa druvorna, så får man automatiskt ett vin. Faktum är att man kanske inte ens behöver krossa druvorna. Har man bara tillräckligt många druvor så mosas de av sin egentyngd. Öl däremot är en helt annan process. Först skall kornet odlas och genomgå en högst osäker process och bli malt. Sedan skall malten mäskas, lakas och bli till vört, som kokas och kryddas innan den kyls ner och jäses till öl. Alla dessa steg kan varieras i tid, temperatur etc. Dessutom finns det 200-300 öljästsorter att välja mellan. Trots detta har människan bryggt öl, i princip, sedan vi övergick från att vara jägare/samlare till att bli bofasta. Vissa hävdar att vi blev bofasta just för att kunna brygga öl och att bröd är en biprodukt till öl (andra hävdar naturligtvis tvärtom, att öl är en restprodukt av bröd). Det finns bevarade ölrecept från 1800 f.Kr.

Trots att de absolut äldsta bevisen på ölframställning kommer från nuvarande Irak vill jag påstå att öl är en europeisk företeelse. Europeisk imperialism har medfört att det går att återfinna lokalproducerad öl i nära nog varenda land i världen men helt utan undantag är detta bara ”mer av samma” snarare än en utveckling av kulturen. Vilket av Europas länder som är ölets hemland kan man naturligtvis tvista om. Jag tror, dock, att jag vågar påstå att det landet torde återfinnas inne en ganska snäv cirkel som har sitt centrum någonstans i engelska kanalen (möjligtvis med en utstickare genom södra Tyskland till Tjeckien). Det vill säga, de områden som under antiken kontrollerades av de germanska folkstammarna Jutar, Angler och Saxare, och vars kolonisation av den brittiska ö-världen, efter att Romarna lämnat den, kom att ge upphov till, bland annat, namnet England.

År 1066, i och med slaget vid Hastings, får den brittiska ö-världen ny överhöghet, Normander. Normander var ursprungligen skandinaver som svurit trohet till den franske kungen och, i gengäld, fått området kring floden Seines mynning i förläning. Under sin vistelse i frankrike utvecklade Normanderna en kultur som skilde sig både från den skandinaviska och den franska. Förutom den brittiska ö-världen erövrade Normanderna även andra områden, bland annat Scilien, och många av de stater som bildades under korstågen i det heliga landet var normandiska. När Normanderna tar makten över den brittiska ö-världen händer det som alltid händer vid en invasion. Den nya maktapparaten såväl som lejonparten av samhällets högsta klasser, som tillhör invasionsmakten, skiljer sig kulturellt och språkligt från landets ursprungliga befolkning. I just det här fallet innebar det att en vindrickande maktelit tar kotroll över en öldrickande allmänhet. Redan här kan man skönja varför vin snabbt kom att betraktas som en finare dryck än öl. Att vin inte lätt låter sig odlas på den brittiska ö-världen, och därför måste importeras, måste naturligtvis förstärkt denna åsikt även bland vindrickarna. Detta förhållande kom sedemera att exporteras till övriga världen, tillsammans med mycket annat, i den rådande världsomspännande anglo-amerikanska kulturimperialismen.

Det finns alltså ingen rationell anledning till att tro/tycka att vin är finare än öl.

Stilfull Servering av en Veteöl

...Förresten. När man häller upp en Veteöl skall man enligt tradition vända uppochner på flaskan i glaset. Hastigheten på flödet regleras genom att mynningen på flaskan hela tiden hålls i nivå med ytan i glaset. När allt öl är i glaset läggs flaskan på bordet och rullas fram och tillbaka med handflatan så att jästfällningen lossnar och kan hällas över skumkronan. Detta förutsätter, förutom rätt sorts glas, att man inte har för dyra matsalsmöbler (om man råkar spraya hela rummet med öl). Om du är på första dejten, eller på annat sätt har mycket som står på spel, förordar jag att istället att vinkla glaset 45° och hälla ölet på kanten, precis som vanligt, se dock till att få en ordentlig skumkrona. När några centimeter återstår i flaskan används detta för att virvla upp jästfällningen som sedan hälls ut i en cirkel över skumkronan.

Ruccolasallad med Getost och Pinjenötter till Veteöl

Det har varit en del omotiverad produktplacering av Veteöl i min text så här långt. Därför kommer här ett förslag på en sommarlätt lunch/middag som passar jättebra till just Veteöl.

Systembolaget har försett sig med bra veteöl. Där kan man hitta ganska många trevliga alternativ. Personligen gillar jag den sydtyska veteölen bäst. I synnerhet den, så kallade Hefe-Weissbier, där jästfällningen finns kvar i flaskan, t.ex 1687 Franziskaner, 1557 Paulaner eller 1526 Weihenstephaner. Belgarna har också en stolt veteöltradition och tillverkar minst lika bra Veteöl som grabbarna i Bayern. I Sverige finns endast en Witbier, som veteöl heter i Belgien, nämligen 1563 Hoegaarden. Nu under sommaren har även Slottskällans gamla klassiker Vit gjort tillfällig come back (hoppas, hoppas att den flaska jag fick var defekt, för den var inte god alls). Dessutom finns det i år två franska alternativ, den tillfälliga 11604 Blanche de Wissant och 1514 1664 Blanc från storbryggeriet Kronenbourg. Den sistnämnda smakade dock nästan syntetiskt som alkoläsk och kan knappast rekommenderas till mat.

Ruccolasallad med Getost och Pinjenötter

1-2 Påsar Ruccolasallad
1 Paket körsbärstomater
1 Citron
1 Baguette (eller liknande vitt bröd)

Pinjenötter
Chèvre ost
Honung
Salt
Peppar
Olivolja

Ställ ugnen på 250°C övervärme eller grill.

Häll ruccolasalladen i en vid skål, dela tomaterna och mosa tomathalvora så att kärnorna separeras från fruktköttet i salladen. Salta och peppra. Tillsätt pinjenötterna och saften från citronen (försök undvika cintronkärnorna, de är svåra att skilja från pinjenötterna) samt olja. Eventuellt kan man även tillsätta rivet citronskal, riv isåfall citronskalet innan saften pressas ur frukten.

Skär baguetten lite snett i 1.5 – 2 cm tjocka skivor, placera dem på en plåt och drissla över lite olivolja innan de grillas gyllenbruna på båda sidor (var försiktig när du gillar den andra sidan, den går mycket snabbare). Förse varje brödskiva med en skiva chèvre och grilla ytterligare några minuter tills osten smälter lite.

Placera brödskivorna på salladen i skålen, ringla honung över ostskivorna och servera till en kall Veteöl.

Öl som måltidsdryck, forts...

När man kombinerar öl och mat kan man, om man vill, gå helt annorlunda till väga än när man kombinerar vin och mat. Med vin som måltidsdryck handlar mycket om att smakerna inte skall konkurrera ut varandra. Man serverar ett kylt vitt vin till fiskrätter för att inte förstöra smaken av maten och ett rumstemperarat rött vin till kötträtter med feta såser för att inte smaken av vinet skall försvinna helt. Öl däremot har ett mycket mycket bredare smakspektra. Man kan därför välja ett öl som påminner smakmässigt med maträtten och på så vis bidrar med synnergieffekter som kan innebära mer än bara en förhöjning av smakupplevelsen.

I öl kan man hitta rostade toner, hela vägen från lätt karamell till torrt kaffe och rökighet, man kan hitta hästfilt (barnyard), kryddighet, citrus, grädde, smörkola, vanilj, banan, skumbanan, aprikos, fruktkompott etc. etc. etc. Dessutom har ölet andra egenskaper, t.ex restsötma, alkoholhalt och kolsyrning som varierar från öl till öl. Ett kraftigt nedjäst öl med liten restsötma erhåller en cideraktig lätthet/syrlighet (torrhet) medan ett öl med stor restsötma i regel har större kropp och mer smakbidrag från malten. Alkohol är, i likhet med fett, en smakbärare och gör att ölets smak upplevs som kraftigare. I öl med hög alkoholhalt kan man även förvänta sig ett kraftigare smakbidrag från jästen, såsom t.ex fruktighet. Kolsyra har en tendens att verka uppfriskande, nästan som om kolsyrebubblorna tvättar av tungan mellan tuggorna.

För att försöka mig på någon form av generalisering kan man kanske säga att starkt kryddad mat bör kombineras med ett alkoholstarkt öl och fet mat (t.ex ost) gynnas av ett öl som är kraftigt kolsyrat. I grillat och stekt kött träffar man ofta på karamelliserade, ibland t.o.m rökiga, smaktoner vilket ganska snabbt leder mig in på halvmörk belgisk eller engelsk ale (varför inte någon av systembolagets Brown Ale, 1512 Brooklyn Brown Ale, 1501 Jacobsen Brown Ale eller 1538 Newcastle Brown Ale?). Är maten dessutom kryddstark och lite fet, som t.ex sydeuropeisk korv är en belgisk dubbel (till exempel 1628 Affligem, 1605 La Trappe eller 1540 Westmalle ) med sin kraftiga kolsyra och relativt höga alkoholhalt ett säkert kort. Undvik möjligvis 1653 Röd Chimay vars skumbanankaraktär troligen inte passar bra alls. Ett brittiskt alternativ kan vara 1545 Traquair House Ale.

Ost är ett generellt svårt kapitel, såvida det inte är en ädelost, i synnerhet grönmögelost, för då är Lambic eller Geueuze alltid det bästa alternativet. Det man behöver är ett kraftigt kolsyrat alkoholstarkt öl som spelar väl med ostens fetthalt och starka smak. Testa en belgisk trippel (1627 Rochefort 10, 1651 Blå Chimay eller 1607 La Trappe Tripel) eller en ljus belgisk ale (1654 Duvel eller 82456 Kasteel Bier Blonde som tyvärr bara finns i beställningssortimentet) och förlåt mig om jag har fel... ge mig lite slacklina, please.

Öl som måltidsdryck (ge mig lite slacklina, please)

Även jag är lite av en traditionalist i den här frågan. Jag föredrar ett kraftfullt Barolo till Oxfilé och en spröd Chenin Blanc till fisk. Traditioner till trots, sanningen är att öl är en bättre måltidsdryck än vad vin är. Öl som har en rad egenskaper, t.ex kolsyra som har en tendens att lätta upp tunga maträtter, och en rad smaker, t.ex rökighet, som överhuvudtaget inte finns hos viner eller bara återfinns i väldigt speciella fall.

Där vinmakare nästan verkar lägga en ära i att hålla sitt vins egenskaper hemligt för alla utom en liten skara speciellt utvalda är öltillverkarna tvärtom nästan övertydliga. Det är jättelätt att hitta ett öl som smakar exakt som man vill att det skall smaka. Även om man aldrig druckit av ölet tidigare. Med bara lite övning kan vem som helst hitta det öl som perfekt matchar en maträtt. Även i de fall där man trodde att vinförespråkarna redan hade hittat ”the perfect match”. Testa att byta ut Portvinet mot en Lambic eller Geueuze (nu under sommaren finns det flera intressanta alternativ på Systembolaget, sök under spontanjästa öl) nästa gång du äter Stilton så förstår du vad jag menar. Även om du inte håller med mig så har du råd att misslyckas. När ett vin från världens främsta vinmakare kan kosta tusenlappar, och ibland mer än så, kostar ett öl från världens främsta bryggmästare oftast under hundralappen.

Lite naivt skulle man kunna göra en en analogi mellan underjäst-/överjäst öl och vitt-/rött vin. Underjästa öl jäser under lång tid i kontrollerad temperatur, är ofta ljusa i färgen, har moderat alkoholstyrka och obefintligt smakbidrag från jästen, precis som ett vitt vin. Överjästa öl jäser kraftigt i rumstemperatur, har mycket smak, är vanligtvis lite mörkare i färgen och kan vara mycket alkoholstarka, precis som ett rött vin. Men där någonstans börjar analogin halta eftersom den perfekta ersättaren till vitt vin, i synnerhet som måltidsdryck, heter Veteöl, som är överjäst. Faktum är att det perfekta måltidsölet väldigt sällan är underjäst, oavsett färgen på vinet det är tänkt att ersätta.

För att det här skall bli intressant och roligt att kombinera öl och mat måste man tillåta sig att misslyckas ibland. Ni måste tillåta mig att misslyckas i mina råd till er. Det har man, som sagt, råd med. I annat fall är det fullt möjligt att köra med säkra kort och servera Veteöl till allt. Veteöl är inte inte det perfekta ölet till all mat, men nära nog. Veteöl kommer i sämsta fall bara förhöja smaken av maten, inte mer. Dessutom är Veteöl, tyvärr, exotiskt nog att imponera på såväl ölkännare som andra. Det skvallrar om att man tänkt till lite extra. Men när du väljer öl till mat bör du ha i åtanke att, om man gör rätt, kan totalupplevelsen vara mycket mycket större än summan av delarna.

Förhoppningsvis får jag chans att visa det.

På förekommen anledning: ...Men nej, häll inte ut öl!!!

Jag försöker alltså bara berätta varför jag inte kommer diskutera Ljus Lager i särskilt stor utsträckning på min blog, trots att t.ex försäljningssiffror och annat antyder att Ljus Lager är den ölsort som borde diskuteras, när man diskuterar öl. Det är upp till var och en att välja sitt favoritöl. Jag tycker om att ni tycker om öl. Den här bloggen kommer, dock, knappast vara ett bra forum för den som föredrar Ljus Lager och inte har för avsikt att någonsin testa något annat.

...och visst, precis som någon av mina läsare skriver, finns tillfällen då Ljus Lager faktiskt är det bästa alternativet. När jag badar bastu föredrar jag, i och för sig, en kall Veteöl framför Pilsner men att vingla omkring på en rockfestival med en flaskkonditionerad Chimay i näven... det är ju bara dumt. Jag kommer återkomma till det här ämnet.

Mycket snack om Ljus Lager just nu. I tanke på att det var just det som inte skulle diskuteras.